Murphy..get the fuck out of my life..
Är det någon som är överraskad av att den senaste istiden inföll exakt fem minuter efter att jag hade monterat klart mina nyinköpta balkongmöbler? Ett råd inför sommaren..bor du i sthlm..fly...inte en chans att det blir hyggligt väder nu..jag har pengar, balkong och en lever som aldrig får nog..mina planer på att leka kontinental och sippa vin ute på balkongen tre månader i sträck gör att snön kommer falla innan mitten av maj..
Och nu kommer det lite jobbångest också..två dagar försenad, men kanske inte tyckte att måndagen räknades (och ska vi vara ärliga, så är det väl tveksamt om den ska räknas..rent arbetsmässigt)...fast näe..det är nog inte jobbångest..det känns mer som jag kommer att leva ensam resten av mitt liv-ångest..eller något liknande..
Kanske mer, jag är förälskad men kommer inte att få henne-ångest..kan också vara jag är så desperat efter ömhet att jag projicerat fram en förälskelse som inte kommer gå-ångest..fan vet..
Ok, jag känner mig lite down just nu..allt jag vill är att vara lycklig..tror jag..ibland tvekar jag eftersom jag inte verkar anstränga mig alltför mycket för att bli det..jag ger mig själv möjligheten att bli överkörd varje dag på jobbet..är jag i närheten av kärlek backar jag så mycket att jag lämnar landet..varför?
Jag vet inte..sanningen är ju att jag alltid kommer att leva ensam med an occasional one night of lust every other year..här är det ingen idé att protestera..jag har levt så i 15 år och kommer säkerligen fortsätta..varför utvecklas?
När kärleken har närmat sig har jag alltid backat..är hon verkligen rätt? Är hon nog snygg? Är jag det? Sen tvekar jag och låter det rinna ut i sanden..mest av feghet tror jag..det kan inte vara en slump att mitt längsta förhållande här i livet var med en flicka från Philadelphia, Patsy, vi träffades via internet, eller ja IRC, hösten -93...efter att jag supit ut det fjärde året på teknisk och vi skrivit dussintals brev till varandra betalade hennes föräldrar en resa över dit på sommaren -94...jag 19, hon 16..jag missade finalen i fotbolls-vm också..sommaren efter betalade hennes föräldrar åter en resa..till sist sommaren -96 var det hon som betalade resan..sen dog det ut också..får skylla mig själv..skulle åkt över tre månader efter lumpen..hade nog kunnat göra det..men..som vanligt fegade ur..
Ja..det är länge..typ 3 år...nej, jag var inte trogen under tiden..vem fan klarar det om man träffas 3 veckor per år? Hon klarade inte det heller...
Sen dess..96 alltså, har jag inte haft ett enda förhållande..tror jag..hmm..nej..inget förhållande..det har funnits kk's, men inga förhållanden..1 dejt har jag haft...här ska det kanske sägas att man inte går på dejter i byn..man super och träffas..typ..dejten var när jag jobbade i Kramfors..med Bambi..i sthlm har jag aldrig vågat bjuda ut någon...mitt självförtroende och självkänsla förbjuder det..sen om jag gjorde det och det slog gnistor..då skulle jag ju ha fel med det här att leva ensam..och jag hatar att ha fel...jag har aldrig fel..jag är fan ofelbar..därför..inget dejtande här..
Det skulle också ta på självkänslan om det visade sig att jag hade fel och det vill vi verkligen inte..vore hemskt om självkänslan skulle få sig en smäll till (insert preferrable smiley here)..
Så ska man sy ihop skiten man skrivit på ett snyggt sätt i slutet av inlägget..jag vet inte..jag tror jag har en liten vårdepression..den kanske är borta imorgon..jag vet inte ens om jag skulle vilja ha någon att sippa vin och skratta med på min balkong..jag vet helt säkert inte..min tvekan kanske bygger på rädsla, men det kan också vara så att jag verkligen trivs bäst själv? Jag borde väl annars ha haft något förhållande under min livstid (jag har inte alltid varit motbjudande)...samtidigt så måste man fråga sig en annan sak..de två senaste romantiska middagarna jag haft har varit med Pitan..men det är ju omöjligt..att jag skulle vara 32 innan jag förstod att jag hellre jagade drule än bröst..näe...vi kallar det träning istället..inför the real thing...då jag har övervunnit min rädsla..
Så jag har nog gott om tid på mig..innan jag övervunnit min rädsla lär jag vara 65....
Och nu kommer det lite jobbångest också..två dagar försenad, men kanske inte tyckte att måndagen räknades (och ska vi vara ärliga, så är det väl tveksamt om den ska räknas..rent arbetsmässigt)...fast näe..det är nog inte jobbångest..det känns mer som jag kommer att leva ensam resten av mitt liv-ångest..eller något liknande..
Kanske mer, jag är förälskad men kommer inte att få henne-ångest..kan också vara jag är så desperat efter ömhet att jag projicerat fram en förälskelse som inte kommer gå-ångest..fan vet..
Ok, jag känner mig lite down just nu..allt jag vill är att vara lycklig..tror jag..ibland tvekar jag eftersom jag inte verkar anstränga mig alltför mycket för att bli det..jag ger mig själv möjligheten att bli överkörd varje dag på jobbet..är jag i närheten av kärlek backar jag så mycket att jag lämnar landet..varför?
Jag vet inte..sanningen är ju att jag alltid kommer att leva ensam med an occasional one night of lust every other year..här är det ingen idé att protestera..jag har levt så i 15 år och kommer säkerligen fortsätta..varför utvecklas?
När kärleken har närmat sig har jag alltid backat..är hon verkligen rätt? Är hon nog snygg? Är jag det? Sen tvekar jag och låter det rinna ut i sanden..mest av feghet tror jag..det kan inte vara en slump att mitt längsta förhållande här i livet var med en flicka från Philadelphia, Patsy, vi träffades via internet, eller ja IRC, hösten -93...efter att jag supit ut det fjärde året på teknisk och vi skrivit dussintals brev till varandra betalade hennes föräldrar en resa över dit på sommaren -94...jag 19, hon 16..jag missade finalen i fotbolls-vm också..sommaren efter betalade hennes föräldrar åter en resa..till sist sommaren -96 var det hon som betalade resan..sen dog det ut också..får skylla mig själv..skulle åkt över tre månader efter lumpen..hade nog kunnat göra det..men..som vanligt fegade ur..
Ja..det är länge..typ 3 år...nej, jag var inte trogen under tiden..vem fan klarar det om man träffas 3 veckor per år? Hon klarade inte det heller...
Sen dess..96 alltså, har jag inte haft ett enda förhållande..tror jag..hmm..nej..inget förhållande..det har funnits kk's, men inga förhållanden..1 dejt har jag haft...här ska det kanske sägas att man inte går på dejter i byn..man super och träffas..typ..dejten var när jag jobbade i Kramfors..med Bambi..i sthlm har jag aldrig vågat bjuda ut någon...mitt självförtroende och självkänsla förbjuder det..sen om jag gjorde det och det slog gnistor..då skulle jag ju ha fel med det här att leva ensam..och jag hatar att ha fel...jag har aldrig fel..jag är fan ofelbar..därför..inget dejtande här..
Det skulle också ta på självkänslan om det visade sig att jag hade fel och det vill vi verkligen inte..vore hemskt om självkänslan skulle få sig en smäll till (insert preferrable smiley here)..
Så ska man sy ihop skiten man skrivit på ett snyggt sätt i slutet av inlägget..jag vet inte..jag tror jag har en liten vårdepression..den kanske är borta imorgon..jag vet inte ens om jag skulle vilja ha någon att sippa vin och skratta med på min balkong..jag vet helt säkert inte..min tvekan kanske bygger på rädsla, men det kan också vara så att jag verkligen trivs bäst själv? Jag borde väl annars ha haft något förhållande under min livstid (jag har inte alltid varit motbjudande)...samtidigt så måste man fråga sig en annan sak..de två senaste romantiska middagarna jag haft har varit med Pitan..men det är ju omöjligt..att jag skulle vara 32 innan jag förstod att jag hellre jagade drule än bröst..näe...vi kallar det träning istället..inför the real thing...då jag har övervunnit min rädsla..
Så jag har nog gott om tid på mig..innan jag övervunnit min rädsla lär jag vara 65....
Kommentarer
Trackback