Da Jerk

Vi låtsas om att beskedet om Il Barones död fick mig så pass ur fattningen att jag inte kunde ta mig ur sängen...att sorgen helt förlamade mig...det kanske inte är riktigt sant, även om jag finner det sorgligt, men det är ganska nära sanningen..

Efter att ha släpat mig ur soffan alldeles för sent egentligen..mina morgonrutiner..alarmet på mobilen går igång..den ligger på soffbordet så jag måste släpa mig dit för att slå av den..jag sveper in mig i täcket..slår på tvn..dråsar ner i den nattkalla soffan och slår mobilen på snooze...höjer ljudet på tvn lite och halvsover mig igenom nyheterna, vädret och sporten..sen, om allt fungerar, kliver jag upp..bäddar sängen...borstar tänderna..tar mig en dusch..går ut i köket häller upp ett glas juice...in i rummet igen och klär på mig..samtidigt som jag muttrar något om vad de säger på ekonominyheterna...ut i köket igen..bre en macka...packa i matdosan och mackan i väskan..slår på mp3:an..slår av tvn...kliver ut i verkligheten med en olustkänsla..sen är det tub i 45 minuter och in på jobbet..

Idag fungerade det dock inte...jag tog mig inte upp..först en timme senare än vad jag tänkt...å andra sidan kom jag i säng minst en timme senare igår också...så efter sporten kvart över åtta klev jag upp..bäddade sängen..och ja, ni kan fortsättningen nu..dock så blev jag avbruten när jag klätt på mig eftersom det var ett reportage på morgon-tvn om Nils Liedholm, så jag blev sittandes i soffan istället för att bre mackan..där försvann det 5 minuter...när sedan gröna linjen går på halvfart, som någon annan överbetald diva, och blå linjen är i tid lika ofta som mötena här på jobbet kommer igång när de ska, så är det ofrånkomligt..

Jag blev en kvart sen..