Da Jerk

Förutom packningen så här på söndagskvällen, det och förbannandet av mörkret i köket eftersom jag vägrar sätta i en ny glödlampa (jag ska ju ändå åka bort en vecka), har jag återigen besökt det som verkar vara mitt favoritställe...det i rubriken för er som inte fattar det..vet ni inte vad det heter finns det ypperliga kartor på eniro..gå österut...lite, lite söderut, så är ni där..stället jag ständigt återvänder till..

Det krävs så lite...det räcker med en bild av hennes hår, en liten skymt av hennes haka och jag faller tillbaks till den där kvällen i mitten av november då jag var världens lyckligaste man..då jag inte kunde sluta le, då två trevliga värmlänningar mest kändes i vägen, då jag äntligen förstod storheten av Nackas hörna...

Jag förälskar mig lätt...oftast ganska ytligt, men det här fick chansen att växa genom mail och telefonsamtal innan vi faktiskt träffades..när vi träffades var det på darriga benen jag kramade henne för första gången..otroligt...trevlig och vacker..what's the downside liksom?

Hon har för övrigt vackert hår..hon slänger med det vackert och ibland får man en liten skymt av hennes tatuering i nacken..eller jag tror det, det var så i november iaf, under gatlyktans sken, då vi kysstes adjö och jag fortfarande, efter flera timmar, var världens lyckligaste Jerker.

Hon är också söt när hon ler och det ser ut som om hon försöker dölja sina tänder, men att leendet ser ut så beror på att hon har snus i överläppen och försöker hålla kvar den..hon är också en av de få som klarar av 4 dagar på sjukhus där de skär upp henne i tid och otid och ändå ser ut som om hon varit uppe i två timmar och fixat sig, hon är så grundvacker så det gör ont (hade jag fått hälften av det hade jag kunnat gå upp 20 kilo till och ändå gå hem med någon ny från krogen varje gång..)..

Det var alltså här jag hamnade..igen..jag gör misstaget då och då att tro att jag är över det, att jag glömt henne, då kommer något nytt som påminner mig och jag är där igen..eftersom jag vet att vi aldrig kommer pratas vid igen eller aldrig träffas så slipper jag iaf den ångesten..det blir lite sorgset bara..men inte total misär längre, jag har blivit starkare..jag står emot bättre..det kanske är solen, den senaste månaden har jag jobbat bedrövligt mycket, men det har ändå känts bra, nästan varje helg har jag lyckats gå in i något semestermode jag har slappnat av totalt och söndagsångesten har knappt infinnit sig trots att jag legat efter i mitt arbete..jag har mått bra på helgerna helt enkelt (det är väl först den här helgen jag känt mig stressad..det är lustigt nog beroende på att jag bara har två veckor kvar tills jag ska till jobbet igen..)..jag har i princip haft det riktigt, riktigt bra..det som har saknats är pengar och någon att kelas med...

Jag funderar mycket på om jag någon gång ska falla så mycket för någon igen..jag träffar tjejer jag tycker om (träffar som i råkar på, inte träffar träffar..jag är i princip okysst igen..), men ingen är egentligen nog perfekt för att jag ska kunna tro på det i längden (här förutsätter vi skamlöst att de av någon märklig anledning faktiskt är intresserade av mig)..det är vegetarianer, det är pojkvänner, det är så många saker som inte stämmer..med henne kändes det som om allt stämde (förutom det där med svamp då..)...men jag antar att det inte var meningen att det skulle bli något och jag vet fortfarande inte om jag ska vara glad för att hon fanns i mitt liv en kort stund eller om jag ska förbanna det här jävla nätet och att hon fann min blogg..det var roligt att vara hals över öron-förälskad...det var ren och skär misär när det gick över till en olycklig förälskelse..det förpestade 3 månader av mitt liv..tre månader då jag normalt sett redan är deprimerad och detta år gick det ett steg längre..jag kom över det mer och mer i takt med att solen återvände till det här kalla landet, men kommer över det helt och hållet verkar jag aldrig göra..

Hon påstod att man inte kunde ha så starka känslor för någon man knappt träffat, hon hade fel, helt fel, hon utgick från sig själv (precis som jag själv gör, för mig är det helt obegripligt hur någon kan vara borgare eller djurgårdare..)..det var alltså sant för henne, inte för mig, jag föll som en fura..första gången vi pratade i telefon satt vi i nästan 5 timmar..det blev ingen middag den kvällen...sen var det mail på mail då bitar av våra liv berättades...därefter var det kvällen på ÖGK och Nackas hörna, sen blev det en morgon på Danderyds sjukhus innan sagan var all...eller innan vi träffade en sista gång är mer korrekt..

Sagan dog ut efter det, hon ville inte träffa mig, hennes operation tog hårt på henne, jag försökte förstå, men kände mig mer och mer utestängd (ego ego)..det gick åt helvete helt enkelt, obegripligt egentligen hur jag kunde tro att jag efter 33 år skulle träffa rätt en gång..sanningen är väl att jag inte kommer göra det någon gång, HON finns inte, inte för mig, skulle hon göra det begriper jag inte hur jag skulle kunna träffa henne...

Jag inser fakta, jag fick en sista stor förälskelse här i livet, man får inte hur många som helst, den här gick också i stöpet och även om jag aldrig kommer glömma henne har hon nog redan glömt mig..