Da Jerk

Förra inläggets rubrik brände jag bra..en underbar rubrik som bränns på ett inlägg där jag skriker ut till världen att jag rakat mig..underbart...återigen visar jag på det meningslösa med bloggeri och internet...

Tanken var egentligen att skriva om vilket våp jag blir när jag är förälskad..

I normala fall trivs jag ganska bra med en tyst telefon, tycker det är drygt att skriva sms och ringer aldrig upp någon (utom på fyllan då..då ringer jag helst efter kl.3 på natten..)...kräver ingen som helst bekräftelse..när någon säger att jag gjort ett bra jobb muttrar jag bara något om att de ska visa det i lönekuvertet istället för att haspla ur sig några tomma ord..

Men nu!! Jag är fullt övertygad om att mina känslor inte är besvarade om jag inte fått ett sms när jag vaknar och börjar fundera på att snitta handlederna..sen när det kommer ett sms veknar jag och blir puttenuttkär igen..sitter och dumler som i någon annan mushig romcom...sen börjar det om igen ett tag..i mitt huvud utspelas de mest horribla scener (min konflikthantering..jag har gräl eller dylikt med mig själv i huvudet, så slipper jag ta tag i det i verkligheten..funkar ibland..besvikelse ibland när samtalet irl inte alls går samma vägar som min hjärna trott..)..

Nåväl, när jag lugnat ner mig (funkar också ibland) och tänker rationellt och logiskt så inser jag att anledningen till att jag inte fått några sms kan vara att jag sovit 3 timmar och klockan är fyra på morgonen...att hon kanske har något annat att göra än att hela tiden vara stand by för mina nycker..hon kan till och med ha ett liv..när jag kommer fram till det lugnar jag mig igen...tills hjärnan går in på övertid igen och cirkusen börjar om..

Då blir jag lite orolig för mig..om nu någon har den dåliga smaken att förälska sig i mig så är det inte för att jag är så neurotisk..varför de skulle göra det begriper jag väl inte, men den neurotiska delen av mig döljs väldigt väl tills jag själv faller..då är jag tonåring på riktigt igen..trotsig, dumdryg och klängig...humorn försvinner och jag går omkring med en bekymmersam rynka mellan ögonbrynen samtidigt som lyssnar på "gå och dö-musik"...alternativt kan jag lyssna på punk för aggressionens skull...

Hoppas för min egen hälsas skull att det hjälper att skriva om skiten...jag vill inte vara såhär...jag vill vandra på rosa moln när jag är förälskad..min melankoli vill jag bara ta fram vid speciella tillfällen..iofs, november är kanske ett utmärkt tillfälle till det..

Ifall ni undrar så är jag fortfarande extremt förälskad i 158,5 cm...och ikväll har jag bara tänkt goda, rosa tankar..ja,, gud hon innefattar nära nog 98% av min tankeverksamhet för tillfället (resterande delas mellan dotra och Bajen..jobbet? någon promille kanske, avrundar man så syns det inte i diagrammet..)

Men fatta att jag skrivit en limerick om henne..jag är fan mer skadad än jag vill erkänna...